I
Nyfikenheten
Forskningen var det första rummet. Doktorandår i finans och entreprenörskap lärde mig att frågor får vara större än svar — och att tålamod är en undervärderad metod.
Om Pontus
”Vad ska jag bli när jag blir stor?”
Frågan har följt mig sedan jag var liten — och svaret har blivit ärligare med åren: jag är fortfarande på väg. Det här är den långsamma berättelsen, i fem akter.
Jag är ekonom, entreprenör, investerare, lärare, rådgivare och musiker — i ungefär den ordning jag själv brukar säga dem, även om livet sällan håller sig till listor. Det jag verkligen är, är förmodligen en långsam tänkare som hellre ställer en bra fråga än ger ett snabbt svar.
Det jag bär med mig från forskningen är tålamod. Från Afrika ödmjukhet inför kapitalets verkliga natur. Från kapitalmarknaderna en respekt för förtroendets bräcklighet. Från klassrummet glädjen i att förstå tillsammans. Och från musiken — den där tystnaden mellan tonerna som alltid säger mest.
När jag idag sätter mig i ett styrelserum, ställer mig framför studenter eller plockar upp saxofonen i en kyrka, är det samma person som dyker upp. Nyfiken, allvarlig, och med stor respekt för dem som har bjudit in.
En livsresa i fem akter
Olika kapitel.
Samma röda tråd.
II
Afrika
Åren på den afrikanska kontinenten ritade om kartan. Att investera och bygga bolag där lärde mig att kapital alltid är inbäddat i kultur, förtroende och tid — och att det är där det blir intressant.
III
Kapitalmarknaden
Sedan följde åren närmare börsen — kapitalanskaffning, investor relations och styrelserum, där besluten är få men tunga och där förtroende byggs långsamt och rasar fort.
IV
Klassrummet
Parallellt har undervisningen funnits, först som gästföreläsare och senare i längre executive‑program. Det är där jag oftast tänker som klarast — när någon annan kräver att jag förklarar.
V
Musiken
Och så sopransaxofonen, som hela tiden funnits där. Inte som flykt, utan som balans — och i ärlighetens namn som en lika allvarligt menad bana som de andra.
En egen anteckning
”Om någon hade sagt till mig vid trettio att livet skulle ta mig från forskningens läsesal, genom kapitalmarknadens upptrissade rum, ut på den afrikanska kontinenten och in i en kyrka med en saxofon i händerna — hade jag inte trott det. Idag är jag mest tacksam för att jag inte planerade det.”
— Pontus
Vill du veta mer?
Hör av dig — jag berättar gärna mer om bakgrund, uppdrag och tankar inför ett möjligt samarbete eller samtal.